Snart från 0 till 100 knyck på typ under 5 sekunder!
Bildtext: Snart från 0 till 100 knyck på typ under 5 sekunder!

14 OKTOBER 2020

Höstmörkret och pandemin börjar sakta rulla in igen, och som en kollega glatt skulle utropa ”Snart är det måndag, och vinter!”. Nu tillhör hen generation X precis som jag, så ni från andra generationer får tänka en stor dos av ironi här.

Som Stockholmare, ja ränderna går väl som sagt aldrig ur, så var ett par rykande industriskorstenar det som jag såg innanför näthinnan när någon nämnde staden Västerås. Men vad taskigt kanske ni tänker, nja för oss som är föda i huvudstadens län så råkar det vara så att allt territorium utanför länsgränsen är som en enda stor vit fläck, tänk terra incognita. En mytomspunnen land- och sjömassa där det enligt hörsägen ska bo folk i små röda hus med vita knutar, och så ska det visst finnas några små städer också. Den mentala geografiska världsbilden är att Finland, fjällen och hojtarholmarna, läs typ Mallis alltså Mallorca, ligger betydligt mycket närmare Stockholm än Fragg.

När jag sedan slog ner bopålarna i provinserna, i mitt fall då Västerås, så upptäckte jag snabbt en sak till som staden bestod av, nämligen bandy och då i ärlighetens namn även den som utövas inomhus. Både född och uppvuxen vid Mälaren i den hyfsat gamla bruksförorten som vi på skämt, men mest allvar, kallade för ”Cool hell” så fanns det en bandyplan slash grusfotbollsplan, och faktiskt också ett bandylag. Så jag visste i alla fall vad sporten gick ut på och att is var en väsentlig beståndsdel. Såg några gånger på avstånd när det spelades, dock utan att någonsin upptäcka bollen…

Därför blev jag väldigt glad när jag i arkivet upptäckte bilder på bandymatcher, med boll, det kändes som om stadens själ hade fångats på bild. Nu var bilderna ibland lite repiga och det var något som inte riktigt stämde, för på några syntes nämligen typ horisonten. Det visade sig snart att bilderna var tagna ute på den isbelagda Mälaren, eller någon dito obskyr sjö kanske någonstans i trakterna av, ja ni vet var.

Aha det fanns en hel bandyrink vid Lögarängen eller något tänker ni kanske. Nja, ni får tänka naturis med möjligen en knappt decimeterhög sarg och två mål, punkt. Dessutom rände det omkring isjakter, skridskoåkare och promenadsugna på isen. Bandymatcherna tog om inte annat dessutom naturligt slut när det blev för mörkt för att se bollen, allt enligt dåtida matchreferat. Hur som helst så måste ”rinken” ha varit en bollkalles fullkomliga mardröm, med fri bollväg ända till Björnön eller vidare mot Sörmland beroende på bollens riktning och hastighet…

Det fanns i alla fall gott om plats för publiken, och så var man ju utomhus också med andra ord helt pandemisäkrat. Fast kanske lite kallt och blåsigt då, så inte undra på att något briljant geni uppfann bandyportföljen…

Nu får ni tro mig när jag säger att en sådan portfölj faktiskt finns i arkivet, fast då utan det klassiska innehållet då, så chefen kan vara lugn för när vi fick den var den full av arkivhandlingar, inget annat jag lovar det finns vittnen.

Isen då tänker ni kanske det brukar ju knappt vara någon nuförtiden, tja bara när jag själv i min ungdom, aj det där sved lite fast bara pytte, med isdubbar och ispik knatade ut på Mälarisen med min fisketokige kompis för att pimpla, fisk alltså, så kunde isen vara en halvmeter tjock. Jag kommer ihåg som igår hur man såg borrhålet från sidan genom isen när den var blankpolerad, och hur den sjöng när vinden och vattnet fick den i rörelse så att de nya sprickorna helt synbara som en tunn väv skar djupt ner i den.

Kort sagt vintrarna var klart mycket tuffare förr, och folk visste ganska så väl var isen bar för då förvandlades de frusna sjöarna helt plötsligt till vägar, även om de inte alltid bar som det var tänkt.

Har också gjort en utflykt till Traversen, och ja där byggs det och händer grejor, och det var faktiskt behagligt varmt där när jag tänker efter.

All iskyla drar i hjärnkontoret igång låten ”So cold” av en grupp vars namn på svenska blir typ ”Benknäckar Benny”. Samtidigt som den närmast ikoniska slutscenen i ökenfilmrullen ”Ice cold in Alex” börjar spelas upp innanför pannbenet, och genom rockgitarrerna hörs repliken till världshistoriens bästa oplanerade produktplacering, ”Worth waiting for”. Där blev jag lite småtörstig så jag ska gå och se om jag kan hitta något att dricka, med lite isbitar i… 😊

PS Svaret på förra musikfrågan är banden ”Pixies” och ”Nirvana”. De senare hörde jag som ett lovande nytt band första gången i radioprogrammet ”Bommen” i P3. Som då var det enda programmet i de tre radiokanaler som fanns, som inte spelade låtar som låg på topplistorna. Dessutom på sämsta möjliga radiotid typ söndagar någon timme innan midnatt. Några månader senare fick bandet sitt genombrott som nog bara kan jämföras med det som Beatles fick 30 år tidigare. Varje gång ”Smells like teen spirit” eller någon annan av deras låtar spelades på radio eller på MTV, så kändes det som om de svartklädda udda nördarnas lag hade vunnit OS i typ alla grenar, en total revansch över allt som var mainstream och då ansågs normalt. DS




Bambier på hal is utan skydd, mästarnas mästare utan fruktan anno 1906. Bildtext: Bambier på hal is utan skydd, mästarnas mästare utan fruktan anno 1906.

Ok, ett ryck till innan solen går ner! Bildtext: Ok, ett ryck till innan solen går ner!

Vadå sarg, det finns ju träd där borta! Bildtext: Vadå sarg, det finns ju träd där borta!

Hur man får vinterkänsla på kontoret, klimatanläggning på steroider. Bildtext: Hur man får vinterkänsla på kontoret, klimatanläggning på steroider.

I väntan på att Lillån ska frysa till, hinner nog hitta skridskorna innan dess... Bildtext: I väntan på att Lillån ska frysa till, hinner nog hitta skridskorna innan dess...

Snart ett Tiny House nära dig. Bildtext: Snart ett Tiny House nära dig.