Ridning med improviserat avslut.
Bildtext: Ridning med improviserat avslut.

2 DECEMBER 2020


Läste någonstans att det i vårt län idag finns flest hästar per innevånare, och dessutom har vi ju en anrik ridskola i Strömsholm. Där förstod snabbt fotografen Ernst Blom att det fanns stålar att hämta hem, för på 1910-talet huserade ett gäng rakryggade kavalleriofficerare på stället, så det fanns helt klart en marknad för en ambitiös fotograf. Jag menar vilken ung societetsdam skulle kunna motstå ett visitkortporträtt på en välkammad ung man i uniform, så de stiliga officerarna borde ju stå i kö till fotoateljén.

Sagt och gjort en filial inrättades och kamerautrustning släpades dit, och nu till det ironiska i kråksången för av de 640 bilder som finns bevarade av hans kamera därifrån är nästan alla på just hästar. Några ståtligt uppställda och namngivna med en anonym ryttare bredvid eller på som mest fungerar som en elegant accessoar, som bilden på hästen ”Optemist”, säger lite om vem som var viktigast…

Nåja, några in action foton finns förstås där också, vilket får mig att tänka på ett album med karikatyrer av officerarna på dåtidens Västmanlands regemente ute på Viksäng i Västerås. Speciellt två teckningar dyker upp på näthinnan som involverar hästen ”Neaga” som definitivt inte låter sig dikteras av någon ryttare, oavsett hur många stjärnor som densamme hade på axelklaffen.

Tänker nu åter på Carl Frestares polare, som typ alla egentligen var enkla bondsöner och drängar som lät sig antas som ryttare eller dragoner. Med tanke på hur dåtidens svenska kavalleritaktik såg ut, där ca 250 ryttare red till anfall i en pilformation på två led, och varje ryttare hade sitt ena knä strax bakom knäet på den som red framför, så måste baskunskapen i ridning ha varit minst sagt god. Dessutom ökade de farten de sista några hundra metrarna fram till fienden till fyrsprång, alltså galopp, och anföll som man då sa ”i fullt rännande”.

På Carls tid fanns det även hyfsat många ryttare som tjänstgjorde i fält i runt tio år, mer eller mindre konstant i sadeln, då kan ni tänka er graden av ridskicklighet de kom upp i, ergo anfall enligt tidens taktik inga som helst problem, rock on.

Har läst att de svenska ryttarna inte använde sina sporrar när de red i strid, utan blixtsnabbt styrde hästen åt alla håll och kanter bara genom att flytta sin kroppsvikt i sadeln.
Tja, tänk att hjärnan och ena handen är fullt upptagen med en 96 cm lång värja, som du på din rörliga vapenplattform försöker sticka i en lika rörlig fienderyttares hals, då är det liksom inte läge att trycka in en vass metallbit i den egna hästens sida.

En scen ur verkligheten, dessutom utförd i regn, lera, snöslask, hetta, dam, krutrök och som om det inte vore nog i ett herrans oväsen från diverse skjutvapen och allehanda skrik. För vad jag har sett så var ryttarnas vanligaste stridsskador hugg i huvud, knän, armar och just hals. Hästarna som ju då är lite större måltavlor, sårades främst av eller stupade för muskötkulor, och i ett slag på den tidigmoderna tiden så strök i princip alltid fler hästar än ryttare med, att som det då hete få ”hästen skuten under sig” ibland flera gånger var tyvärr inte ett dugg ovanligt.

Dessutom var hästarna många gånger oskodda som vid Fraustadt i februari 1706, som även Carl deltog i fast då till fots. Där behövde svenska ryttare ta sig över ett istäckt område med slirande hästar, tänk Bambi på hal is, som följd. Väl över så hoppade ryttarna upp i sadlarna igen och gick sen fyra gånger utan framgång till anfall mot fiendens kavalleri. Först vid det femte anfallet tappade fienden nerverna helt, och flydde fältet i mer eller mindre panik med svenskarna jagandes tätt hack i häll under ett gäng kilometer.

Att lämna slagfältet i oordning var vid denna tid det absolut farligaste man kunde göra, och just detta slag var ett osedvanligt brutalt och blodigt bevis på detta då ett antal tusen fiender höggs och skötts ihjäl under deras vilda flykt. För striden då handlade minst lika mycket, eller mer, om psykologi än om eldkraft, för den armé vars ryttare och soldater som bäst lyckades hålla nerverna i schack var helt enkelt nästan alltid den som gick segrandes ur den.

Strid som nog kan vara den mest stressfyllda situation en människa, eller häst för den delen, kan befinna sig i, är aldrig i närheten av ens småtrevlig att vare sig betrakta eller framför allt uppleva. Då även de som överlever den bär med sig både yttre och inre ärr för alltid, då som nu.

Förövrigt så är de tålmodiga hästarna sorgligt förbisedda i militärhistorien, det förutsätts alltid att de fungerar som anonyma själlösa mekaniska robotar, när de ju naturligtvis var och är lika mycket individer som vi människor, med alla sina små egenheter och lika fyllda med erfarenheter, minnen och känslor. Dessutom med dubbelt så många fötter och mer tyngd att hålla reda på…

Kort sagt så var ryttare och häst en enhet som skulle fungera i total balans, annars kunde det vara kört för båda. Sorry för den blodiga scenen, är bara min vilda och ostyriga fantasi som råkar galoppera iväg…

Vilket får mig att tänka på låten ”Born to be wild”, som var ledmotiv i en film med ett i sammanhanget passande namn, och med ett band vars namn får mig att tänka på en varg som springer över stäppen.

Den här tvådelade hälsningen får mig att tänka på att jag tydligen aldrig kan sluta att förvåna mig själv, fast det är ju rätt bra egentligen för då lär man ju sig något hela tiden och utvecklas som människa, eller som häst om man nu råkar vara en sådan, och det är ju aldrig fel. 😊

Kan som en liten avslutning glädja er alla med några spännande nyheter från Karlsgatan, för ibland händer det till och med saker även på denna till synes ödsliga plats. Den obligatoriska okulära besiktningen av ren disk är förhoppningsvis över, då vi har fått nya diskmaskiner som nu håller på att trimmas in. I utställningen "Modärna tider" har en superhäftig verkstadsmodell med en massa fina detaljer och scener nu intagit sin givna plats i en liten monter, som en film fast i 3D helt enkelt.

Vill även passa på att så här i efterskott önska er alla en trevlig första advent, och då en andra i förskott! Ni får också ursäkta mig om denna och kommande hälsningar innan jul inte är överfyllda med tomtar och allehanda julpynt, tänker att ni säkert får tillräckligt av det ändå... 😊

PS. Svaret på förra musikfrågan är favoritbandet ”Sisters of Mercy”, vars debutalbum ”First and last and always” var ännu ett av de fyra min gymnasiekompis tyckte jag skulle lyssna på, och så rätt han hade sen. Kan tipsa om att just titelspåret måste ha ett av de allra bästa och coolaste intron som någonsin gjorts, tycker jag i alla fall. DS.




Ridning helt enligt instruktionsboken. Bildtext: Ridning helt enligt instruktionsboken.

Men alltså, är du saker på att bilden verkligen blev bra? Bildtext: Men alltså, är du saker på att bilden verkligen blev bra?

Jösses grabbar, såg ni Nordencreutzs luftfärd! Bildtext: Jösses grabbar, såg ni Nordencreutzs luftfärd!

Högflygande elegans med lika hög svansföring. Bildtext: Högflygande elegans med lika hög svansföring.

Nya arbetshästar i lunchrummet. Bildtext: Nya arbetshästar i lunchrummet.

Nya medarbetare på Länsmuseet. Bildtext: Nya medarbetare på Länsmuseet.