Bildtext: Dåtidens idyll i verkligheten.

21 JANUARI 2021

Jag har i någon tidigare hälsning skrivit om de röda små stugor som ju får sägas vara sinnebilden av svensk landsbygd, med tillhörande åkrar och ängar då förstås. Det är väl idag det tydligaste spåret av jordbrukssamhället och dess odlingslandskap som tidigare generationer har lämnat i arv till oss.

Något i det landskapet som däremot inte lämnat så speciellt många spår efter sig, är alla de gärdsgårdar som förr genomkorsade bygderna i alla håll och riktningar i princip oavsett terräng. Väldigt få av dessa finns vad jag har förstått och sett kvar idag, inte så konstigt då de ju var gjorda av trä som ju till slut ruttnar och försvinner om det inte underhålls.

Spåren efter dom finns idag främst i arkiven, på kartor och på bilder och i olika handlingar som handlar om hur och vem som använder olika markområden. Ok, men varför lade folk förr så stor energi på att bygga dom då, och varför försvann de. Nu är jag ju definitivt inte någon agronom, men har ju av någon anledning då min hjärna kopplat sig loss och gett tankarna fritt spelrum pusslat ihop några funderingar och teorier om det. 😊

Ja visst kan man ju tänka, det var väl för att markera ut vilken åkerplätt som tillhörde vem, fanns ju ingen gps förr om åren. Fast jag lovar att bönderna hade, och fortfarande har, järnkoll på vem som ägde varenda liten grästuva och stenbumling inom minst en mils radie från gården.

Inte fanns det ju några elstängsel heller för att hålla kreaturen och hästarna på plats. Även om många faktiskt betade fritt i skogarna, så det var ingen direkt överraskning om man råkade springa på en kossa i närmaste träddunge. Så visst användes gärdsgårdarna för det, är ju rätt så trist att spendera varje kväll med att leta rätt på Maja eller Brunte och deras polare, som vandrat iväg någonstans långtbortistan.

Fullt troliga förklaringar alltså, men nja, den verkliga anledningen till att landskapet var fullkomligt pepprat med stående tvärsligande små trädstammar var nog snarare något helt annat, som vi på senare år på gott och ont har börjat fått vänja oss vid igen…

Hör bara vad ett minst sagt upprört råd i Arboga februari anno 1703 tyckte om de borgare som inte hade rest upp och reparerat gärdsgårdar som hade totalhavererat. De skrev helt enkelt ihop en publikation, läs uppmaning, som skulle få trilskande borgare och bönder på bättre tankar.

”Om swijnnen som giöra Een så stor skada på den späda säden…och de som äga dhe nederfaldne giärdes gårdarne skohla dem oprätta, dher annorlunda skier, förlora sina Creatur till Hospitalet…och dhe andra böte för sina giärdes gårdar, dhem dhe förledne höst bordt giordt swarsgoda.”

Ord och inga visor alltså, hela och fungerande gärdsgårdar var uppenbarligen någonting som ansågs väldigt viktigt. Annars skulle ju knappast rådet ha hotat med att konfiskera ägarnas kreatur eller med böter för de som inga hade, för rådmännen ägde ju också inhägnad mark runt staden.

Här framkommer tänker i alla fall jag bilden att ett mycket viktigt syfte med gärdsgårdarna uppenbarligen inte var att hålla något på plats, utan snarare att hålla något borta. Faktiskt från det som var en fråga om liv eller död för folk förr, nämligen grödorna som ju skulle bli mat åt både människor och djur, alternativet att shoppa loss i närmaste matbutik fanns ju liksom inte.

Japp, vi snackar som det verkar helt enkelt om vildsvin, som då som nu hade en inprogrammerad bökreflex, för de behöver ju också käka, och en nos minst lika effektiv vad det gäller att vända jord som vilken plog som helst.

Så inget nytt under stjärnorna alltså, historien tenderar ju som sagt att gå i cykler. I det här fallet med bara ett litet lätt uppehåll på typ 1 000 år, för då var enligt nätet de vilda grisarna genom jakt och korsning med vanliga grisar borta från landskapet och dess inbjudande åkrar och grödor som ju då inte behövde skyddas på samma sätt längre.

Men vänta nu, det här går ju inte alls ihop, mysteriet tätnar, är det fritt rännande tamsvin som gav borgare och bönderna runt Arboga så mycket trubbel, eller har en tidigare helt okänd vildsvinsstam nu bökat sig fram ur historiens dunkel…

Vid samma tid som Arbogas rådmän var upprörda så fanns det i alla fall en soldat i länet som hete ”Willswijn”, då i Gunnilbo socken. Då formulerar i alla fall min hjärna frågan varför en soldat får ett namn efter ett sagodjur som varit utdött i typ 700 år eller mer, som ju ingen då rimligen kunde veta hur det ens såg ut…

Många andra soldater fick ju namn efter en lång rad andra djur som då bevisligen vilt traskade omkring i bergslagens skogar, bara en tanke då att det kanske faktiskt fanns vildsvin i länet på 1700-talet. Nåväl, en högst hemsnickrad teori baserad på indicier fast då ur historiska källor, som någon som kan det där med vilda djur mer än gärna får grotta ner sig i.

Vildsvinets återkomst i vår fauna har nu vad jag förstått fått bönderna att börja hägna in sina marker igen, då med elstängsel som inte syns lika tydligt i landskapet, i alla fall runt Mälardalen där stammen är som störst.

De små bastanta vildgrisarna börjar nu bli så vanliga att inte ens en stadsbo som jag lyckas undvika dom. Bara på det senaste typ året så har jag tre gånger fått stanna bilen då vägen varit spärrad av ett pärlband med vildsvin. Då pratar vi inte om landsbygden, utan någonstans inom hundra meter från närmaste villaträdgård i Västerås norra utkanter.

Som tur är det ju väldigt skygga och nattaktiva djur vi pratar om, men de har vad jag förstått ett så pass sofistikerat mörkerkamouflage som gör att deras ögon inte lyser i mörkret. Så när inte ljuset reflekteras från deras näthinnor blir de väldigt svåra att se när det är mörkt, dessutom är de ju inte så höga heller och väldigt kompakta. Så kör försiktigt mellan skymning och gryning för skogens konung älgen har fått ny tuff konkurrens vid vägkanterna.

Ja så poppade en ny hälsning upp, men vänta musiken då… Men få se nu, jo nu börjar jag apropå de vilda grisarnas framfart höra låten ”Wherever I may roam”, med ett band som påminner mig om det material som elstängsel är gjorda av. En till ledtråd är att bandet varit med i en tidigare musikfråga, japp, verkar ha kommit till den punkten när det får bli så, men med nya ledtrådar då… 😊

PS. Svaret på förra musikfrågan är bandet ”U2”, och i den nämnda låten så levererar gitarristen ”The Edge” några riff och ett solo som jag tror i alla fall är inpräntade i hjärnan på de flesta i min generation. Ni som hittade fram till musikvideon jag nämnde kan ju kolla in den officiella också, som måste jag erkänna tilltalar nöden i mig, ni förstår varför när ni ser den. DS.


 Bildtext: Ovild gris på chillhumör.

Bildtext: Gårdsgardshäng.

Bildtext: Detaljstudie av trotjänare.

Bildtext: Vildsvinens återkomst, på en åker nära dig.

Bildtext: Modern kontorsgårdsgård, lite svårhängd bara.