En skog av hattar
Bildtext: En skog av hattar.

9 DECEMBER 2020


Ni kanske noterade att den hoppande stilige ryttaren på ridskolan i Strömsholm hade en liten käck typ keps på sig, som till i alla fall min förvåning ser ut att vara klistrad på hans skalle. Att han har huvudbonad på sig är inte så konstigt, för i det militära envisas de fortfarande med att man ska ha något på skallen så fort man kliver över en tröskel och hamnar i friska luften, annars så får man veta att man lever det lovar jag.

Fast förr så hade ju typ alla något på sig som täckte kalufsen, både herrar och damer om de var gifta då alltså, annars så var det inte så himla noga. En hatt är ju bra på många sätt för den skyddar ju både emot sol, regn och lite kyla, sen kan man naturligtvis pimpa den också så att man helt plötsligt ser rasande snygg ut, ja i alla fall i sin egen spegel…

Den mest kända hatten i vår historia är väl den som vår gamle vän Carl Frestare bar, den där trekantiga som ni säkert sett på någon målning eller på film. Den var gjord av svart filt och från början så var brättet runt, det var sådana hattar som ryttarna från Västmanland hade på skallen vid Lund 1676 då de gav dansken på skallen, en ruskig historia faktiskt.

Den var inte ens en militär hatt, för vid samma tid så tecknade den italienske diplomaten Magalotti som var på resa i Sverige, en prövning av stora mått kan jag avslöja för redan då var vi uppenbart udda och konstiga här uppe i norr och vägarna ska vi bara inte nämna, bönder med sagda hatt.

Sen strax efter år 1700 så vek ryttarna upp den högra sidan och några få år senare så fixade man till brättet igen så att den blev sådär klassisk trekantig. Nu blev ju sikten visserligen bättre i alla riktningar, men jag misstänker att det snarare handlade om att få trupperna att se lite mer moderna och moderiktiga ut, det gällde ju att följa med sin tid även ute i terrängen.

För stuket kommer säkert från Paris, japp fransoserna har tydligen länge haft ett öga för vad som är coolt och inne, och trekantshatten kom att bli själva sinnebilden för typ hela 1700-talet. Jag menar, har någon av er någonsin sett en kostymfilm eller serie om sagda århundrade utan att varenda snubbe i den härjar omkring i en ”Tricorne” som hatten egentligen heter.

De gifta kvinnorna förr hade sjaletter på huvudet, och var man av lite finare börd så hade även de hattar. De lustiga med hattar är att ju mer stålar man hade desto mer opraktiska var dem, jag menar en fabrikör på 1800-talet hade garanterat en moderiktig kubbhatt, medans hans fabriksarbetare hade runda filthattar eller olika typer av tygkepsar.

Damernas hattar i lite finare kretsar var decennierna runt 1900 ett helt kapitel för sig, rena rama statusmarkörerna på upp till en meter i diameter med fjädrar och allehanda grejor. Sen på 1920-talet så blev de betydligt mindre men fortfarande med rätt så mycket bling.

Ja, ja ok vi fattar alla hade hatt förr men vad har det just med Västmanland att göra. Jo rätt så mycket faktiskt, för här har det tillverkats hattar så det ryker om det.

Vi kan börja med hattmakarna som fanns i städerna, och här har jag stött på en ganska så intressant liten historia, och ja jag vet vi hoppar tillbaka 300 år igen, sorry ni får ha lite tålamod med nörden… 😊

För när Arboga år 1700 skulle utrusta och skicka ut sina båtsmän i fält, alltså till örlogsflottan vid Skeppsholmen i Stockholm, senare i Karlskrona, ja då behövde de nya hattar. Sagt och gjort, magistraten, alltså borgmästaren och rådet, kallade upp stadens två hattmakare, Johan Hattmakare och Johan Qwistberg, till rådhuset, och fördelade hyfsat rättvist uppdraget att tillverka 26 stycken ”Båtsmanzhattar” för de ordinarie båtsmännen, och antagligen ytterligare ett gäng till fördubblingen.

Lokalt och närproducerat alltså, och naturligtvis mot faktura som sen skulle mallas i stadens byråkrati. De båda hattmakarna verkar ha fått sina stålar, men framförhandlat pris och kostnader det hade magistraten ofta synpunkter på. Japp, inget var gratis förr heller, det kostar ju som man brukar säga att ligga på topp.

Nu ligger det ju nära till hands att tro att det var stormhattar som båtsmännen fick, men ack de fick nöja sig med ”hattar” av ospecificerad modell. Hoppar vi tvåhundra år fram i tiden och skuttar till Västerås, ja då hittar vi faktiskt landets siste tillverkare av just stormhattar, eller ”Felbhatt” som är dess rätta namn. Fast i länet så ska modellen bland annat även ha kallats för ”Stukis” och ”Skorsten”, japp de kunde skoja till det med glimten i ögat förr också. För den som vill ta upp det hantverket igen så finns det en lång artikel med bilder och allt om hur en sådan kommer till i vår årsbok från 1932.

En lite mer industriell hattillverkning hittar vi i samma stad, nämligen i ”Västerås hattfabrik”. Här snackar vi de senaste moderiktiga kreationerna vad gäller damhattar, ingen svart filt här inte. Även här kan vi konsultera arkivet och hitta jättefina reklambilder på olika modeller. Dessutom tre små böcker med handritade svart/vita teckningar över hela utbudet med dess ”garneringar”, alltså band och annat som hattarna pyntades med.

När det sen var dags att skaffa sig en ny hatt för något ändamål, ja då gick man självklart till en hattaffär, för sådana fanns det ett gäng i alla städer förr. Var man lite osäker på vilken av dem som man skulle göra sitt inköp i, ja då fanns det gott om annonser i lokalblaskan att plöja igenom innan det var dags att göra slag i saken. För att ändå vara helt säker på sin sak, så kunde man även passa på att tjuvkika i ett modemagasin också när man ända satt still hos frisören.

En annan snart aktuell figur nämligen Lucia, bär ju inte hatt men väl en ljuskrona i det antagligen nyfriserade håret. På 1930- och 1940-talet så utsågs det en hel drös med Lucior varje år i länet, för varje förening med självaktning fixade naturligtvis fram en egen med tillhörande tärnor, konsumtionen av lussekatter måste ha varit helt enorm… 😊

Den kanske häftigaste, i alla fall säkert coolaste, av dem alla var Lucian som Lottakåren utsåg, för hon var till publikens längs Västerås gator stora jubel en Lucia till häst, ni ser allt hänger ihop!

Men hur tänker han nu då kanske ni undrar. Tja, jag har börjat se min hjärna som en tvättmaskin fylld med kardborrar, alltså de där små bollarna som fastnar i kläder och det var förresten länge sedan jag såg en sådan buske, som då är tankar som konstant hakar i och lossnar från varandra men ändå hänger ihop, och så lägger ni till ett tvättprogram på typ oändlig repeat. Men sover karlen någon gång då kanske följdfrågan blir, jodå som en stock, är väl då sköljprogrammet går…

Det får refrängen till låten ”Monster” att börja spela i tvättm… förlåt skallen, som är typ en duett med kanske världens mest kända rappare och sångerska, de har i alla fall båda skin på näsan.

PS. Svaret på förra musikfrågan är bandet ”Steppenwolf” och filmen är ”Easy Rider”. Önskar er alla en glad tredje advent och Lucia! DS.



Karlar för sina hattar Bildtext: Karlar för sina hattar.

Ok, hoppas den som burit hatten inte ligger och lurpassar... Bildtext: Ok, hoppas den som burit hatten inte ligger och lurpassar...

Två tjusiga modeller Bildtext: Två tjusiga modeller!

Garneringar, alltså för damhattar, fast det ser ju nästan ut som tårtor. Bildtext: Högflygande elegans med lika hög svansföring.

Vårt kontorskelett hälsar att han är redo för vintern på kontoret. Bildtext: Vårt kontorskelett hälsar att han är redo för vintern på kontoret.

Välförtjänt vila efter en dag på kontoret Bildtext: Välförtjänt vila efter en dag på kontoret.